Hur barndomsminnen formar vårt förhållande till pengar

Många av oss har ett motsägelsefullt förhållande till pengar. Vi vill ha mer, men samtidigt kan vi tycka att mycket pengar gör människor giriga, snobbiga eller maktgalna. Vi kan känna att pengar bara får användas till “rätt” saker, eller att det är lättare att betala än att ta betalt. Detta kan bli tufft som egenföretagare och det kan också göra det svårt att attrahera mer pengar in i livet.

Ett hälsosamt förhållande till pengar handlar istället om att se båda sidor av myntet. Pengar kan användas till goda ting, de kan ge frihet och glädje, och man kan njuta av dem utan dåligt samvete – utan att bli en sämre människa.

Jag har fått förtroendet att hjälpa två olika företagare som kände ett starkt motstånd inom sig när de tog betalt. De gav rabatter av skuld eller tog mindre betalt än marknaden.

Med hjälp av hypnosterapi (regression) fick de utforska vad som låg bakom deras syn på pengar. Jag gjorde även en session på mig själv, vilket jag kommer att dela som ett tredje exempel.

Vuxna och barn upplever olika

Samma händelse kan upplevas på helt olika sätt. Detta beroende på om vi ser den genom vårt vuxna jag eller vårt barn-jag.

Som barn tolkar vi världen med de verktyg vi hade då. Det som verkar litet idag kunde kännas stort då. Det betyder att en upplevelse kan ha fått en helt annan betydelse när den hände – än den har idag.

Regression ger en möjlighet att gå tillbaka och se situationen genom barnets ögon. För verklig förändring behöver vi inte bara förstå händelsen. Vi behöver uppleva den igen, som barnet gjorde. Då förstår du med hela kroppen, bortom ord och reson. Och det blir lättare att släppa gamla missförstånd.

Klient 1

Klienten fick återuppleva ett barndomsminne från skolan, där hen blev tillsagd av läraren att lugna sig och att inte göra sig märkvärdig.

Vuxna-jag: Läraren var inte särskilt trevlig, men det var inget märkvärdigt att bli tillsagd under en lektion.

Barn-jag: Det var första gången hen blev tillsagd på skarpen av en vuxen på det sättet. Hen kände stark ångest och skam. Inte för att hen gjorde något fel, utan för att känslan av “jag är ingen speciell, jag ska inte tro att jag är någon” blev så stark. Hen kände sig förminskad och nertryckt utan anledning. 

Klient 2

Klienten fick återuppleva en cykelolycka från barndomen.

Vuxna-jag: Ett traumatiskt minne med mycket blod och smärta.

Barn-jag: Samma upplevelse, men med en stark känsla av ovärdighet. Barnet kände sig övergiven eftersom ingen var där och var rädd för att dö. En mycket stark känsla av ensamhet och att inte vara värdefull.

Min egen regression

Jag fick återuppleva ett barndomsminne från Kanada. Då jag varken förstod engelska eller franska trodde jag att jag fick en fylld pengabörs av en väldgörenhetsorganisation som ringde på dörren hos en släkting. Jag tog börsen, stängde dörren och tänkte att jag skulle köpa godis med pengarna.

Vuxna-jag: Komiskt minne. Något jag kan berätta som ett tokigt barndomsminne.

Barn-jag: Första gången jag blev anklagad av vuxen bekant att för att vara girig, dum, trög och att jag tog pengar från utsatta. Jag fick en mycket stark känsla av att vara dum och korkad. Att jag medvetet tog pengar från utsatta för eget nöje. 

Slutsats

Efter sessionerna hörde båda klienterna av sig och berättade att de nu har en helt ny syn på prissättningen av sina tjänster och produkter. Det som tidigare kändes dyrt känns nu rimligt – till och med väldigt prisvärt. Tidigare gav de ofta rabatter av skuld eller osäkerhet, trots att kunderna inte ens hade klagat på priserna.

Det var alltså aldrig pengarna som var problemet, utan synen på det egna värdet.

Att inte känna sig värdig kan starkt forma hur vi ser på pengar. I dagens samhälle lär vi oss dessutom att allt som är värt något också kostar mycket.

Kanske gick det inte riktigt till så som barnet upplevde det. Ändå är det just den “sanning” barnet sparat i sitt minne som senare styr beteendet i livet.

Det som behöver klargöras är därför hur barnet faktiskt upplevde situationen. Att förstå barnets behov och ge den omsorg som saknades då. Det är nyckeln.

Det är så gamla, begränsande mönster löses upp och verklig förändring kan börja.